Få saker, förutom militära befästningar, är så svårpenetrerade som förmoderna städer. Det är naturligtvis ingen slump, från början rörde det sig verkligen om militära befästningsverk, borgar, som inneslöt kommersiella centra. Deras invånare kallades också borgare av en anledning.

Det vanliga förfarandet är att belägra staden, skära av alla förnödenheter och så långt det är möjligt göra livet därinne omöjligt. Med moderna vapen kan man ta den enkla vägen och förstöra staden, men det är inte alltid önskvärt. Antingen för att man vill ha infrastrukturen någorlunda intakt, eller för att man försöker upprätthålla en mask av anständighet.

När israeliska armén IDF planerade anfallet på Jenins flyktingläger på Västbanken 2002 ställdes de inför en erkänt svår uppgift. Det de hade framför sig var avancemang från hus till hus, på gator för smala för stridsvagnar. Försåtminerade portar och krypskyttar. Absolut inget stöd från civilbefolkningen.

För officerarna som planlade attacken fanns en händelse i den moderna insurrektionens historia att detaljstudera: Upproret i Warszawas ghetto 1943. De judiska motståndsgrupperna ZOB och ZZW höll ghettot i nära fyra månader med handeldvapen, molotovcocktails och några få gevär. Tyskarna krossade upproret, men slutstriden varade nära en månad, och kostade åtskilliga döda SS- och Wehrmachtsoldater i gränder, på vindar och i källarna och kloakerna.

När IDF gick in i Jenin skilde sig de medel motståndsrörelsen kunde väntas använda sig ganska lite från deras föregångare i Warszawa. Försåtmineringar, krypskyttar, det övertag det innebär att verkligen känna varje vrå av en gammaldags stad – eller ett palestinskt flyktingläger som fått växa utan modern stadsplanering.

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

– August Strindberg – Esplanadsystemet

What is ‘opening a track’? You erase buildings. On both sides. There is no other choice, because the bulldozer was much wider than their alleys. But I am not looking for excuses or anything. You must ‘shave’ them. I didn’t give a damn about demolishing their houses, because it saved the lives of our soldiers. I worked where our soldiers were slaughtered. They didn’t tell all the truth about what happened. They drilled holes in the walls, holes for gun barrels. Anyone who escaped the charges, was shot through these holes.

– “Kurdi Bear”

Nyckeln för en lyckad aktion är översikt och en möjlighet att förutsäga läget. Moderna städer byggs alltifrån sent 1800-tal med breda gator och fler öppna platser än forna tiders städer, bland annat för att de inte ska kunna användas som en befästning mot de egna makthavarna. Det må vara sant att barrikadernas tidevarv tog slut i samband med introduktionen av kulsprutan, och att helikoptrar sedan gjort dem tämligen värdelösa, men själva stadsmiljön har också disponerats om för att undvika svårbekämpade uppror.

Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!

– August Strindberg – Esplanadsystemet

Det fungerar tills man börjar klumpa ihop folk i ghetton igen, och IDF fick  sätta in bulldozers i Jenin för att skapa just det moderna esplanadsystem som fick sitt genombrott i europeiska storstäder på 1800-talet, för att uppror i arbetarstadsdelarna skulle förhindras i framtiden. En mycket intressant redogörelse för detta ges av den fanatiske Beitarsupportern Moshe ”Kurdi Bear” Nissim, som med sin bulldozer smyckad i Beitars färger under tre dygn skapade vad han själv kallar en fotbollsstadion i mitten av flyktinglägret. Under rivningsarbetet halsade han whisky och lät bli att fundera på om det fanns människor kvar i schaktmassorna.

No one refused an order to knock down a house. No such thing. When I was told to bring down a house, I took the opportunity to bring down some more houses; not because I wanted to – but because when you are asked to demolish a house, some other houses usually obscure it, so there is no other way. I would have to do it even if I didn’t want to. They just stood in the way. If I had to erase a house, come hell or high water – I would do it. And believe me, we demolished too little.

– ”Kurdi Bear”

Den traditionella staden fostrar den sorts sammanhållning som gör ett förbittrat motstånd likt det Warszawas judar och palestinierna i Jenin bjöd ockupationsmakten möjligt. Den täta stadsmiljön, de trånga gränderna och den svåröverskådliga terrängen fostrar hos invånarna en stolthet som är livsfarlig för varje ockupationsmakt – vare sig det är fientlig trupp eller den egna statens poliskår.

Mot den traditionella staden ställer Den osynliga kommittén den nutida metropolen, där sammanhållningen bytts mot en atomisering där relationer sker i allt flyktigare och föränderliga nätverk. Vi kopplas samman av kollektivtrafik, motorvägar, internet och massmedier – men lever ensamma i vår egen lilla bubbla. Gammaldags stadskärnor byts ut mot pastischer på gammaldags stadskärnor, lika levande som butiksgatan i Disneyland.

Gentrifieringen som tog sin början i städernas centra spred sig utåt som effekterna av en neutronbomb i ultrarapid – byggnaderna lämnas intakta, men allt liv försvinner. Staden kuperas, glasas in, videoövervakas och patrulleras av privata och offentliga uniformerade gäng. Den mysiga atmosfären som är fastighetsbyråernas viktigaste försäljningsargument försvann i samma ögonblick som de första mäklarna började bjuda ut ombildade bostadsrätter och nyrenoverade vindsförråd.

Möjligheterna till ett stadsdelsbaserat uppror omintetgörs när både stadens fysiska attribut och invånarnas mentalitet formats för att förhindra en sådan utveckling. Storstadsbon på tunnelbaneperrongen med favoritmusiken i sin iPhone och kompisarna på Facebook är det perfekta komplementet till den privatiserade staden.

Så brann ändå Paris förorter 2005, och Den osynliga kommittén ser i detta en strimma av hopp. Det är inte Warszawaghettot 1943, det är sannerligen inte Pariskommunen 1871, men det är ett tecken på att något av den gamla stadens sammanhållning finns kvar. Ur den skulle, åtminstone teoretiskt, en dubbelmakt kunna etableras genom att stadsdelar görs till fredade områden för polis och vaktbolag samtidigt som lokalt baserade rörelser garanterar ordningen i deras ställe. Så som skedde i stadsdelarna Bogside och Creggan i Derry i Nordirland mellan 1969 och 1972, när de boende kastade ut polisen och förklarade sig oberoende.

Genom massiv sammanhållning och understödda av den irländska republikanska armén lyckades man hålla Derry mer eller mindre befriat i över tre år, innan en sista kraftfull militäraktion satte stopp för fristaden. Under denna Operation Motorman gick  armén in med pansarbilar, tanks och – bulldozers. Detta kunde ske sedan IRA:s stöd i Derry försvagats, efter att de avrättat en 19-åring från Creggan som tjänstgjorde i brittiska armén.

Nyckeln till framgången i Derry var framför allt att motståndet kom underifrån, av nödtvång. När de boende i Creggan och Bogside krävde lika rättigheter utsattes de för omfattande våld från unionister, som tvingade fram ett motstånd som skilde sig från det i student- och alternativkretsar i exempelvis Tyskland vid samma tid genom att det var livsnödvändigt och förankrat i närsamhället. Resultaten var också sådana som de tyska initiativen bara kunde drömma om, trots deras extrema militans.

Personligen har jag svårt att se de franska kravallerna, liksom de vi haft i Sverige på senare år, som annat än symtom på att något är åt helvete fel med samhället. De uttryck de tagit sig är på många vis förkastliga, och exempel genom historien visar att när en verklig dubbelmakt etableras i en befriad stadsdel innebär det också ett mycket abrupt slut på antisocial destruktivitet och gatukriminalitet.

For God’s sake burn it down!

– Kevin Rowland

Även i den fjärde cirkeln av Det stundande upproret hänger civilisationskritiken tung, men nu börjar den konkretiseras. Det är inte längre bara nostalgi över en mer ”äkta” agrar tillvaro lik den som författarna försöker skapa i den lilla byn Tarnaq på franska landsbygden. Här uppträder för första gången tankar på att slita sönder de nätverk som utgör den postmoderna metropolen genom att slå ut infrastruktur som elnätet – och, om man läser mellan raderna, bränna ner Paris finanskvarter.

Här är Den osynliga kommittén mycket ambivalent, för samtidigt som de talar om omfattande sabotage som ett vapen mot makten, påpekar de att kommunikationsmedel som mobiltelefoner och internet är en tillgång för en modern gerillarörelse. OK, men inte om någon insurrektionist slagit ut elnätet. Man får liksom välja där – stadsgerilla som rör sig i metropolens undervegetation och utnyttjar dess vapen mot den, eller antimodern motståndsrörelse som försöker förstöra själva metropolens förutsättningar.

Läs även:

Skumrask – Det stundande upproret: fjärde cirkeln

Guldfiske – Fjärde cirkeln: Blockera allt!

Copyriot – Fjärde cirkeln: Metropolen

Copyriot – Fjärde cirkeln, igen: Icke-platser

Mer om Jenin, Warszawaghettot, Free Derry, Bogside, Creggan, IRA, iPhone, Det stundande upproret, Tarnaq

Walkmeter GPS Walking

Vilken bra liten App

Den gör det den ska, man får kartan och jämförelser med tidigare promenader, drar inte så mycket batteri för man kan ”stänga av” skärmen under träningen och man kan lyssna på musik.

I går upptäckte vi att den kan tala om hur det går vid t.ex. varje halv kilometer, gissa om man speedade på när hon sa att man tappat fart mot tidigare promenad

Rekommenderar absolut denna App, provade några gratis varianter av pedometer appar, innan jag beslutade mig.
Jag ger den fyra av fem, för jag gissar att det finns saker som jag inte vet om som saknas, är ju nybörjare på detta
PS: Som extra bonus skickar den även e-post till den adressen du väljer när du gått din runda, så behöver du ha en ”övervakare” som ser dig är ju det en bra funktion
http://www.abvio.com/walkmeter/

Jag tog fram iPhonen, satte igång den och helt plötsligt kändes den… tråkig. Jag jämförde dem och kände att jag nog tycker att Galaxy rockar rätt fett i alla fulla fall. Laggig ja, men den har bara funnits i en månad. De brukar ju ha barnsjukdomar som fixas med nya fw.

Jag har hittat flera bra program samt två widgets som är jättebra och nyttiga: en födelsedagswidget som berättar vilka som snart fyller år och en kalenderwidget som dels står på dagens datum och som dels visar dagens händelse/händelser. Skitbra!

So long!

Ja, det var ett tag sen jag skrev sist. Jag och bloggande går inte så bra ihop. Jag har i alla fall skaffat en ny mobil. Det är den förmodligen hetaste androidmobilen på marknaden just nu: Samsung Galaxy S.

Efter att ha läst om den på en massa forum, läst recensioner och användaråsikter slog jag till. Jag har annars en iPhone 3GS och gillar den, men jag saknade en riktig radio (ja, även fast man kan lyssna över nätet) och jag ogillar verkligen Apple som företag. Det är störande att de beter sig som envåldshärskare och att så många Apple-användare köper den stilen rakt av.

Jag var alltså nyfiken på android och tyckte att det skulle bli härligt att komma ifrån Apples slutenhet. Men nu, efter att jag köpt den (skriver på den just nu) inser jag återigen det fantastiska med iPhone. Med den har man sluppit alla dessa störande småbuggar, att mobilerna inte känns riktigt genomtänkta och att behöva strula med alla dessa jädrans inställningar. Man behöver göra kompromisser med användarvänligheten hela tiden med andrs märken, nåt man slipper med iPhone. Synd bara att den inte har blixt till kameran, att den inte stödjer flash och att den är så sluten.

Så vad gör jag? Tror jag fortsätter köra på med den här ett tag och ser om jag vänjer mig. Den var inte precis billig heller.