Jag önskar att jag kunde säga att jag lagt det bakom mig. Gått vidare. Glömt. Förlåtit.
Det har gått ett år nu, mer än det. Men varje gång jag påminns, vilket är dagligen, bubblar svarta frätande känslor upp. Jag försöker vända mig bort men det finns överallt. Klibbar fast i mig. I mina ögon, mina öron, min hjärna. I min mage. Det fräter på min mage. Jag försöket fäkta bort det men det är omöjligt, för det finns ju inte. Jag vill inte ägna min tid åt denna sorg. Jag vill inte återuppleva det sveket. Men det är så stort och djupt. Så svart så frätande. På mig.
Säg det sa Mattias. Men jag har sagt det. Jag har sagt allt. Det gjorde ingen skillnad. Allt jag kan göra nu är att gå vidare. Och sluta avsky.

(För det drabbar bara mig. Men hur? Hur slutar man avsky?)

”vi har solen i ögonen och spilld mjölk överallt, det stinker av gammalt groll men vi har skuggorna bakom oss trots allt”. Tack älskade LW.