Jag tror jag aldrig känt mig lika onödig som nu. Lika ”vem bryr sig”, lika ”och?”.

Det är lite läbbigt när man börjar undra över syftet. Syftet med att gå till jobbet, syftet med att hålla hygienen, syftet med att betala räkningarna, syftet med att bara hålla på. Vad är syftet? Varför?

Nu kanske ovanstående låter självmördaraktigt, men det är inte så jag tänker. Jag känner bara en slags trötthet, en onödighet. En stor jävla vafandåför-feeling.
Jag har kul på jobbet, det har jag, när jag får göra det jag ska göra och inte sitta i möten. Det är inspirerande och ger belöning i och med att jag ser mina adaptrar haja och utveckla sig. Då gör jag nytta, och det känns bra.
 Men sedan är det fett med grått, tråk, vanligt, samma, ingen idé, varför-känslor.

Det är som jag bara sitter och väntar på att kometen ska falla ner i skallen på mig.
Jag kommer inte till skott med någonting. Det är bara som en lång väntan. En väntan på vafan då? 
Jag gör det jag måste göra, men sedan gör jag inget mer. Och dagarna, veckorna, månaderna går, blir till år (den sista meningen lät som någon patetisk pig-roman, men okej, så är det).

Och vadå? Komma till skott? Med vadå? Jag har ingen aning om vad jag vill göra. Det enda jag vet är att detta just nu, det är så jävla berst och jämngrått att jag håller på att tappa huvudet.
Se där, min sura bekännelse för dig, cyberdagboken. Så är det. Så är det fanimej. Vilse i pannkakan. Själv.
Det är i sådana här lägen mindre begåvade går med i onda kriminella grupper eller nasseklubbar. Men sådan är inte jag.
Kanske jag skulle gå med i Röda Korset och se till att Bengt Westerberg får mer i lön?
Kanske skulle jag gå med i Centerpartiet och kämpa så att Fädärläj ska få avdragsgillt smink till sina transövningar.
Kanske ska jag fråga Lorrden hur man blir fotbollsintresserad och börja sälja korv på ÖSK:s matcher som supporter.

Jag måste ha ett civilt syfte. Jag har inget syfte, ingen anledning. Ingen som bryr sig. Inget jag bryr mig om.
Kanske det är dags för den gamla tanken som jag hade här i cyberdagboksbloggen för många år sedan, då ordet ”blogg” inte fanns, utan man fick uppdatera med ftp och annat, att bara ge upp, gå in naken på en statlig myndighet med passet i ena handen och lägga sig på golvet, på magen, och låta staten ta hand om en. När de frågar vem man var så hänvisar man till passet och frånsäger sig alla rättigheter, ber staten ta hand om en, hur fan de än vill. Själv har man inte fixat det.

———-

I somras frågade jag lite brudar hur de trodde det såg ut hemma hos mig. Diadem-Åsa i mitten, hennes snubbe golfkrögarn till vänster och den där stygg-snygga servitrisen som pratar mest till höger, vilka spiror, ahhhh, he-he. Intressant:

Varför känns det som när jag gick i trean när jag lyssnar på nedanstående låt? Kanske för att den kom då.

Okej.

Bara att hålla i sig. Hänga med. Se vad som händer.

Men det kunde vara lite roligare, lite mer ”rewarding” ibland. Men jag ska väl inte klaga, jag bor ju inte i Biafra.

Rocka ståballe!!! Apajöka!

/Baron