Den 30e januari kl 04.30 ringde jag till Södra BB för att fråga om de små, små känningarna jag hade i ryggslutet kunde vara någon form av start på förlossning? Var det inte så att de dessutom kom och gick känningarna? Kanske till och med regelbundet? Sen hade jag ju också följt min storebror, trebarnsfadern, råd och vandrat nedför massa trappor några timmar tidigare plus att jag nu tyckte mig springa på toaletten stup i kvarten. Nånting var på gång. Snälla, säg att nånting är på gång.

Barnmorskan som svarade råkade vara precis just min barnmorska, Sussie, och hon blev så glad att jag ringde eftersom det var fullmåne och precis det datumet som jag själv trott bebisen skulle komma. Hon hann fråga om vattnet hade gått och jag svarade:

- Vattnet? Nä inte ännu, eller vänta, jo, nu går det!
- Nämen är det sant, vad roligt! Kan du se vilken färg det har?
- Eh, snorgrönt tror jag?
- Hmm…då ringer jag och bokar en plats på stora förlossningen för då har nog bebisen bajsat i vattnet! Packa er väska så länge, ta en dusch och förbered er på att åka in.

Sagt och gjort. Vi satte igång med att packa väskan, som vi några timmar tidigare bestämt att vi skulle göra dagen därpå. Typiskt. Sussie ringde tillbaka igen och sa att det fanns plats för oss och att vi kunde åka in med detsamma. Det blev ingen dusch. Micke fattade nog inte riktigt vad som hände. För bara ett par timmar sen hade vi avbrutit vår MadMen-maraton för att sova istället eftersom jag ändå bara pausade för det ena och det tredje hela tiden. Jaha, ska vi iväg nu? Vad behöver du ha med dig? Vad ska jag ha med mig? Jag har bara sovit en timme, sov du nåt? Vi tar vår egen bil va? Pallar du det?

40 minuter senare var vi på sjukhuset med en någorlunda packad väska, en från iPhonen uppdaterad facebookstatus och parkerad bil. Undersökningar med sånt där band på magen visade att bebisen mådde bra. Var jag inte lite hungrig? Jag hade visserligen ätit frukost mitt i natten, men visst var jag hungrig igen. Inga problem, de skulle hämta mackor, te och choklad. Det här kunde ju ta ett tag. Under tiden fick jag gå runt lite så resten av vattnet kunde gå. Jag hann ta två steg och så kom resten. Ja, bebisen hade bajsat i det.

Än hade inga nämnvärda värkar satt igång men nu började det äntligen hända nåt! Jag profylaxandades för hela slanten. Var lite orolig att jag inte skulle veta hur för vi hade i ärlighetens namn inte övat något sen vi gick kursen i november. Men det gick hur bra som helst. Jag såg min profylaxinstruktör Anna framför mig, hur hon introducerade oss till ansiktsuttrycket ”den avslappnade blodhunden” och så bara körde jag! Målbilden som jag skulle fokusera på var som bortblåst. Jag kommer inte ens ihåg vad den var idag. Jag såg bara Anna och hunden. Klockan hade hunnit bli 06.50 och en barnmorska skulle kolla hur öppen jag var innan nästa team gick på kl 7.

- Du är öppen 4 cm Cecilia.
- Jaha? Vad innebär det då? Vad har jag att vänta mig nu? Det gör ju inte så ont ännu…får vi stanna eller måste vi åka hem och vänta?
- Haha, nä, ni ska stanna! Skönt att det inte gör så ont då, för det här kommer nog hålla på 6-7 timmar till. Men det blir definitivt idag!
- Ok, vad kul!

Så gick hon och lämnade frukost kvar till oss. Plötsligt satte värkarna igång på riktigt. Och det med besked. Jag andades och andades men de där pauserna för återhämtning man skulle få lyste med sin frånvaro. När en värk passerat och Micke försökte sträcka sig efter lite varm choklad så kom nästa med en gång och vi fick andas, andas, andas igen. Jag tänkte att det här kommer jag inte palla med i 6-7 timmar. Jag får ju ingen paus! Och jag som inte ville ta nån bedövning utan försöka själv jag spydde plötsligt (bara galla) och tänkte att fan, nu kommer jag inte ha nåt att spy sen när bebisen ska passera den där spinaepunkten. Så kommer nästa team in och presenterar sig och frågar om de får göra en ny undersökning trots att det bara var 15 minuter sen sist. Ja, jovisst svarar jag. Ni vet bäst!

- Cecilia, du är helt öppen. Bebisen kommer nu!
- Nä, men ni skojar. Vi kom ju precis hit?!
- Ja, men nu är det så här. Du kan få lite lustgas? Vill du prova det?
- Ok, jag kan testa. Nä, usch, fy fan vad äckligt…det där vill jag inte ha! Jag vill ha frisk luft!

Och så gick hjärtljuden ned på bebisen. Han hann inte heller återhämta sig mellan mina täta värkar. Allt gick så fort! De kallade in två läkare för att sätta sugklocka. Nu var det bråttom. Haaaaaaaaj, skrek jag plötsligt! En första krystvärk hade gjort entré. Själv fattade jag inte vem det var som skrek ur min kropp eftersom det konstigt nog inte gjorde ont. Vem hade tagit över?

- Cecilia, vid nästa krystvärk MÅSTE du trycka ut bebisen! Den måste komma ut nu! Hör du mig? Vi sätter en sugklocka nu. Det kan göra lite ont.

I mitt huvud sa jag massa saker som: Är ni inte kloka? Det kan ju omöjligt gå så här fort? Hur gör man med krystvärkar? Är ni säkra på att det är en sån som kommer nästa gång då? Jag har precis fattat det här andra, drar ni ut ungen nu om ni sätter sugklocka eller måste jag göra nåt? Men inget av det sa jag tydligen. Jag bara tittade in i deras ögon och nickade instämmande till instruktionerna.

- NU Cecilia, tryck på nu! Skrik inte, tryck hakan nedåt bröstkorgen, använd kraften och pressa nedåt, tryck nu!

Plötsligt var den krystvärken också borta. Jag fattade inte mycket. Vad händer?!

- Nu är det sista chansen Cecilia, bebisen mår inte bra, du måste trycka ut den nu. Var beredd nu. TRYCK PÅ!
- Gaaaaaaaaaah!

En barnmorska hänger på min mage och hjälper till att trycka på. Jag känner egentligen ingenting. Försöker trycka allt vad jag har. Undrar hur jag ska veta om jag gör rätt? Och swoosh så flyger en liten blå bläckfisk ut och fångas upp av läkarna. Kom den från mig? Men det kändes ju inget? Är det klart nu?

- Ånej, Cilla, du kommer bli besviken, säger Micke.
- Vaddå? Är det en kille eller, säger jag?
- Ja, säger han och tittar snällt på mig.
- Ja, men det visste jag väl. Jag ska ta hand om honom

Läkarna, barnmorskan och undersköterskan visste nog inte riktigt om vi skojade eller var allvarliga så de sa ingenting. Haha, de var nog rädda att jag skulle få en ”jag-vill-ha-en-flicka-psykos”. Istället torkade de av honom fort och försökte få honom att hosta/andas/nånting. Nä, vi måste gå till barnbordet! Mikael, du följer med här.

- Men ska jag inte vara med Cilla?
- Nä, du ska inte vara med mig, säger jag. Följ med bebisen!!!
Jag tänkte att om inte han följer med så vet jag inte säkert att det är min bebis de kommer tillbaka med sen.

Kvar är jag, en läkare och en undersköterska. Vid nästa krystvärk ska moderkakan ut. Då ringer det plötsligt på min telefon.

- Men vem ringer till dig tjugo i åtta en lördagsmorgon? säger undersköterskan.
- Eh, jag vet inte. Jag når ju inte telefonen.
- Det kanske är nåt viktigt?
- Det tror jag inte…

Det slutade ringa. Och så ringer det istället på Mickes telefon som ligger bredvid min.

- Men nu ringer det igen! Då är det nog viktigt? Barnmorskan räcker mig telefonen och jag svarar eftersom jag ser att det är min lillebror.
- Hej Martin!
- Hej det är Rrrrooooland, skojar han med förställd röst. Till saken hör att min pappa döpt bebisen i magen till Roland och vi har skämtat med det hela graviditeten igenom.
- Hej, du, eh jag har fått en liten son. De är ute med honom nu. Jag måste trycka ut moderkakan. Kan jag ringa dig sen?
- Åh, grattis, grattis, GRATTIS!!!! Säger han sömnigt. Ring mig sen!
- Jamen ja, jag ringer sen.

Några minuter och en moderkaka senare kommer Micke tillbaka med en rosig liten pojke invirad i ett tjockt landstingsgrönt täcke och lägger honom på mitt bröst.

- Du har fått en son, grattis!, säger personalen.

Vilken självklar känsla. Jag försöker få av mig bhn, som självklart inte är nån sån där smidig amningsbh man ska ha. Jag ger honom bröstet. Han äter. Det är över. Eller så är det nu det börjar? Tre timmar tog det. Från att vattnet gick där hemma. Hur i helvete gick det till?! Hur kunde det gå så fort? Jag var ju förstgångsföderska?

Efteråt kommer barnmorskan in och vill prata om förlossningen.
- Förlåt att jag var så tuff mot dig Cecilia, men jag blev så stressad och rädd när hans hjärtljud gick ned så fort. Jag fick tillsägelse av de andra i teamet att jag var för hård.
- Va?! Nä! Du var PERFEKT! Jag hade aldrig klarat det utan dig! Jag har ju aldrig gjort det här förut!
- Men vad skönt att du känner så. Men jag vet att jag var för hård.
- NEJ, du var perfekt säger jag ju. Jag ville ha vägledning! Perfekt!!!
- Ja, men jag måste säga till dig att jag är själv profylaxinstruktör och jag har aldrig sett någon profylaxandas hela förloppet som du gjorde. Helt fantastiskt bra jobbat!
- Men sluta, du behöver inte säga så.
- Det är sant. Första gången. Och jag har jobbat i många år!

Då tänkte jag på Anna, den fina bästa profylaxinstruktören igen. Att jag hade velat att hon var där och sa om jag verkligen hade gjort ”rätt”. Haha, vad spelar det för roll? Jag fick ju ut honom och det gjorde ju inte ens ont för sjutton!

• TouchXML (kann XPath )

Die Applikationen von Mac OS X und iPhone OS enthalten eine Property list Datei namens Info.plist. In dieser Datei werden Basis-Informationen wie die Programm-Version (Bundle Version), ein eindeutiger Identifier für die App (Bundle Identifier), das Icon der App, … hinterlegt. Der Bundle Identifier wird für das Provisioning Profile benötigt und die Bundle Version muss bei einer neuen Version für den Appstore hochgesetzt werden. Die Werte können recht einfach wieder ausgelesen:

NSString *bundleVersion = [[[NSBundle mainBundle] infoDictionary]objectForKey:@”key”];

• Die Statusbar kann mit einem Eintrag in der Info.plist entfernt werden: “Status bar is initially hidden” : true